1. Inledning
Särskild förvaltning av egendom på grund av ett förordnande vid testamente, gåva eller förmånstagarförordnande vid livförsäkring har stor betydelse när det gäller mottagare som är omyndiga eller som har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken. I denna expertkommentar fokuserar jag på omyndiga mottagare.
2. Undantag från reglerna om förmyndarförvaltning
Huvudregeln för förvaltning av egendom som tillhör eller tillfaller en omyndig är att förvaltningen ska ske enligt föräldrabalkens regler. Särskild förvaltning är ett undantag från dessa regler. Det finns en bestämmelse om särskild förvaltning i 12 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken. Förutsättningarna för att särskild förvaltning ska kunna anordnas är i korthet att egendom ska överföras till den omyndige genom ett benefikt fång. Det ska vidare som villkor föreskrivas att förvaltningen av egendomen ska handhas av någon annan än förmyndaren, utan medbestämmanderätt för denne.
Motsvarande undantag gäller om egendom genom ett benefikt förvärv tillfaller den som har god man eller förvaltare enligt 11 kap. föräldrabalken och det förskrivs ett villkor av likadan innebörd, se 12 kap. 2 § andra stycket samma lag. Vad som sägs om särskild förvaltning beträffande omyndigas egendom i det följande gäller i tillämplig utsträckning även för dessa fall.
Det i föräldrabalken reglerade institutet särskild förvaltning avser det fall då mottagaren av egendomen är omyndig, dvs. ännu inte fyllt 18 år. Inget hindrar dock att en föreskrift om särskild förvaltning utformas så, att den gäller till dess mottagaren uppnått en högre ålder än 18 år. Civilrättsligt skapas i så fall en allmän bandläggning av egendomen, varvid regler för bedömning av rättsförhållandet får hämtas från allmänna civilrättsliga regleringar, t.ex. avseende sysslomannaskap och stiftelser.
Till särskild förvaltare kan utses en juridisk eller fysisk person – dock ej förmyndaren. I första hand är föreskrifterna i gåvobrevet eller motsvarande avgörande för hur förvaltningen ska skötas. Av gåvorättsliga och allmänna civilrättsliga grundsatser följer att den särskilda förvaltaren har ett sysslomannaansvar och kan bli skadeståndsskyldig gentemot egendomens ägare om han eller hon inte iakttar tillräcklig aktsamhet. Ledning kan här hämtas från 18 kap. handelsbalken.
De olika kraven på överförmyndarens samtycke till dispositioner gäller inte vid särskild förvaltning. Vissa allmänna regler i föräldrabalken, vilka har betydelse i det skede då den rättshandling företas, varigenom särskild förvaltning anordnas, gäller emellertid. Det är alltså fråga om regler som har att göra med att en giltig förmögenhetsöverföring ska komma till stånd. Så t.ex. krävs överförmyndarens tillstånd till upptagande av lån för den omyndiges räkning i sådana fall då en skuldsättning utgör ett villkor för mottagande av egendom, även om det är fråga om att egendomen ska ställas under särskild förvaltning.
Skälen för att föreskriva särskild förvaltning varierar. Ett skäl kan vara att givaren vill undvika förmyndarförvaltningsreglerna för gåvor över åtta basbelopp, t.ex. i samband med generationsskiften. Ett annat kan vara att det finns en önskan om professionell förvaltning utan att föräldrabalkens regler behöver tillämpas. Ibland saknar givaren tillit till förmyndaren och vill därför se till att gåvoegendomen inte kommer under dennes förvaltning. Särskild förvaltning används också i samband med överförande av rörelse och fastighet.
3. Förutsättningar för särskild förvaltning
För att särskild förvaltning ska anses anordnad krävs att rekvisiten i 12 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken uppfylls.
För det första krävs att egendom överförs till den omyndige genom ett benefikt förvärv. Hit hör gåva, testamente, arv och förmånstagarförordnande vid försäkring eller individuellt pensionssparande. Även s.k. blandade gåvor, dvs. gåvor med villkor om vissa åtaganden från gåvotagarens sida, anses som benefika förvärv i detta sammanhang.
Särskild förvaltning kan anordnas genom testamente och förmånstagarförordnande vid försäkring, som är ensidiga rättshandlingar. Om förvärvet sker genom ett avtal, som är fallet vid gåva, gäller vanliga regler för avtalstypen i fråga. Gåvan måste ske frivilligt och gåvoegendomen ska överlämnas från givaren till mottagaren, som ska ta emot gåvan. För fullbordande av gåva gäller olika regler beroende på vilken slags egendom som lämnas. Är det fråga om lösa saker krävs tradition, dvs. besittningsövergång till gåvotagaren eller dennes representant. Är det fråga om fast egendom krävs av båda parter undertecknat skriftligt avtal. Gäller det pengar kan gåvan fullbordas genom att givaren sätter in pengarna på ett bankkonto i gåvotagarens namn.
Särskild förvaltning kan endast anordnas i samband med ett förvärv av egendom som den omyndige gör. Det går alltså inte att föreskriva särskild förvaltning beträffande egendom som den underårige redan äger, oavsett hur han eller hon har blivit ägare till den. Om någon har gett en gåva till en omyndig utan speciella föreskrifter och gåvoegendomen därför förvaltas av förmyndaren enligt föräldrabalkens regler, kan inte givaren (eller någon annan) senare komplettera detta med att föreskriva särskild förvaltning. Särskild förvaltning måste vara föreskrivet senast i samband med förvärvet och träda i kraft vid detsamma.
För det andra ska förvärvet vara förbundet med ett villkor om att egendomen ska förvaltas av någon annan än förmyndaren. Det ska alltså vara fråga om ett slags tredjemansförvaltning. Föreskrifter om särskild förvaltning där förmyndaren medverkar uppfyller inte kravet för särskild förvaltning. Följden av en sådan föreskrift är att egendomen ska förvaltas av förmyndaren enligt föräldrabalkens regler. Förvaltningen ska även handhas utan medbestämmande för förmyndaren. En föreskrift om att förmyndarens make eller sambo, som själv inte är förmyndare, skulle utses till särskild förvaltare, torde därmed underkännas.
Medbestämmande för mottagaren är däremot alltid tillåtet. Det ligger i linje med att en gåva till en omyndig mottagare kan förbindas med villkor om att han själv får omhänderha egendomen.
Ytterligare ett krav är att det i villkoret om särskild förvaltning ska anges vem som ska vara förvaltare. Skälet härtill är att det annars skulle lämnas i alltför stor osäkerhet att förvaltningen i realiteten skulle skötas av någon annan än förmyndaren.
Det finns inget som hindrar att det utses en huvudansvarig förvaltare och någon annan som svarar för en begränsad del av förvaltningen. Det kan också förekomma att två eller flera förvaltare utses att sköta förvaltningen. Om inget särskilt anges anses de därvid ha att förvalta egendomen i förening.
Några speciella krav på kvalifikationer hos den särskilde förvaltaren uppställs inte i lagtexten. I den mån sådana anges i urkunden ifråga ska detta följas. Eljest gäller som allmän regel att förvaltningen ska skötas med tillräcklig insikt och noggrannhet, vilket kräver de kvalifikationer som behövs från fall till fall. Subsidiärt kan reglerna om sysslomän ha viss betydelse i detta hänseende.
Villkoret om särskild förvaltning måste inte vara skriftligt. Eftersom det i efterhand kan komma att bli nödvändigt att bevisa vad som föreskrivits och eftersom det i vissa fall kan dröja lång tid innan villkoret träder i kraft ligger det dock i sakens natur att föreskriften måste vara skriftlig. När det är fråga om testamente är skriftligt formkrav huvudregeln, se reglerna i 10 kap. ärvdabalken om upprättande av testamente. Detsamma gäller om det är fråga om gåva av fast egendom.
Av reglerna om laglott följer att särskild förvaltning inte anses kunna föreskrivas beträffande laglottsegendom. Eftersom emellertid ett laglottsanspråk måste göras gällande genom att bröstarvingen (eller dennes ställföreträdare) begär jämkning av ett testamente kan särskild förvaltning även av laglottsegendom förekomma om jämkning av testamentet inte begärs.
4. Rättsföljden av särskild förvaltning
Den förmynderskapsrättsliga rättsföljden av att särskild förvaltning anordnas är att egendomen ifråga förvaltas utanför förmyndarens behörighetsområde, utan att föräldrabalkens förvaltningsregler behöver iakttas och utan att överförmyndaren har tillsyn över förvaltningen. Den särskilda förvaltaren ska dock årligen lämna redovisning över förvaltningen till förmyndaren. Regeln har sin förklaring i att det är förmyndaren som gentemot förvaltaren har att för den omyndiges räkning bevaka att förvaltningen sköts på rätt sätt och att i anledning av vårdslös förvaltning rikta krav mot förvaltaren.
Förvaltningsformen ligger således inte inom ramen för föräldrabalkens reglering. Vissa allmänna principer i förmynderskapsrätten är trots det tillämpliga. Detta gäller reglerna om jävsförbud, gåvoförbud och förbud mot arvs- och testamentsavstående liksom om krav på överförmyndarens tillstånd till upptagande av lån i samband med det förvärv som grundlägger den särskilda förvaltningen. Förklaringen är att särskild förvaltning inträder först när rättshandlingen har vunnit laga kraft och att de nämnda reglerna kommer till tillämpning i samband med villkor – vid sidan av villkor om särskild förvaltning – för förvärvet.
Ibland förekommer det att en omyndig får tillgångar på grund av arv eller testamente och att en viss del av tillgångarna kommer att stå under särskild förvaltning medan en annan del kommer att stå under förmyndarförvaltning. För överförmyndaren – och för förmyndarna – gäller det att vara uppmärksam på detta förhållande så att rätt regelverk tillämpas beträffande olika tillgångar.
Om särskild förvaltning är bestämd att gälla längre än till mottagarens myndighetsdag bortfaller de förmynderskapsrättsliga reglerna och aspekterna helt och hållet när denna tidpunkt nås.
De allmänna civilrättsliga följderna av särskild förvaltning är att det anordnas en tredjemansförvaltning för mottagarens/huvudmannens räkning. Den särskilda förvaltaren ska förvalta egendomen såsom anförtrott gods och har redovisningsskyldighet till mottagaren eller dennes representant (förmyndaren).
Den särskilda förvaltningen träder i kraft när det förvärv som det är fråga om har fullbordats eller vunnit laga kraft. I och med ikraftträdandet tillträder förvaltaren sitt uppdrag. Förvaltarens behörighet grundläggs genom förordnandet om särskild förvaltning. Vid ikraftträdandet ska den ifrågavarande egendomen överlämnas till den särskilde förvaltaren genom t.ex. en givares, dödsbodelägares eller en skiftesmans försorg.
Förvaltarens behörighet framgår av det uppdrag han har tilldelats i förordnandet om särskild förvaltning. I förhållande till tredje man har förvaltaren att styrka sin behörighet. Befogenheten kan vara mer eller mindre klarlagd i föreskriften, men kan generellt beskrivas som att förvaltaren ska, inom ramen för sitt uppdrag, förvalta mottagarens egendom efter vad som bäst gagnar mottagaren. Det är möjligt, men kanske inte säkert, att det bäst gagnar mottagaren att inte få röra ett kapital förrän han eller hon uppnått en viss ålder. Liksom i förmynderskapsrätten får man här ibland utgå från en slags principiell, allmänt definierad nytta för mottagaren. Om gåvobrevet, testamentet eller förmånstagarförordnandet ger besked ska detta följas i första hand. Normalt torde man också få anlägga ett långsiktigt perspektiv.
Liksom sysslomän i allmänhet handlar den särskilde förvaltaren under skadeståndsansvar. Vårdslös förvaltning, vilket i regel sammanfaller med ett befogenhetsöverskridande, som, om rättshandlingen vidtas inom ramen för behörigheten, binder huvudmannen, medför skadeståndsansvar gentemot denne. Skadeståndsansvaret gäller, om inte annat sägs, upp till det s.k. negativa kontraktsintresset. Om det i villkoret om särskild förvaltning har tagits in en bestämmelse om skadeståndsansvar och om grunderna för beräkning av skadeståndet bör denna tillämpas. I avsaknad av en sådan bestämmelse får reglerna i handelsbalken om sysslomans skadeståndsansvar betydelse, se 18 kap. 3 och 9 §§ handelsbalken. Vid behörighetsöverskridande blir inte huvudmannen bunden, men förvaltaren kan bli skyldig att ersätta godtroende tredje man dennes skada.
Tolkning av ett villkor om särskild förvaltning berör rättsregler för olika typer av rättshandlingar. När det gäller gåva finns inga lagfästa regler om tolkning men givarens avsikt med gåvan har betydelse. När det gäller testamente är testators vilja avgörande. Kan innebörden av ett testamentariskt förordnande inte fastställas genom tolkning av testators faktiska vilja kan det ibland vara nödvändigt att utfylla testamentet med vad som anses vara en hypotetisk testatorvilja, dvs. vad testator skulle ha velat om han hade känt till vissa givna förutsättningar. Regler om tolkning av testamente finns i 11 kap. ärvdabalken.
En fråga som kan behöva lösas med hjälp av tolkning av föreskriften om särskild förvaltning är frågan om succession av förvaltare. Om föreskriften anger vad som ska hända om den särskilda förvaltaren bortfaller ska detta gälla. Om inget är sagt får allmänna rättsgrundsatser tillämpas, vilka närmast ger vid handen att gåvan e.d. skulle återgå, eftersom villkoret ifråga inte är uppfyllt. Rimligt är dock att en gåva som redan är fullbordad och där en särskild förvaltare först tillträtt för att i ett senare skede falla bort inte återgår utan att förvaltningen övergår till förmyndaren. Det torde emellertid stå gåvotagaren eller förmyndaren fritt att genom lämpligt rättsmedel och åberopande av tolkning av villkoret söka få till stånd att någon annan än den ursprunglige särskilde förvaltaren tar vid i sådan egenskap. Närmast kommer möjligheten till permutation enligt lagen därom i åtanke. Exempelvis kan det vara lämpligt att, för det fall att en advokat vid en viss specifik advokatbyrå har utsetts och inte längre kan vara särskild förvaltare, en annan advokat vid samma byrå och med samma kompetens inträder i uppdraget, såvitt detta kan anses överensstämma med inriktningen av föreskriften om särskild förvaltning. På grund av svårigheterna att veta hur en föreskrift om särskild förvaltning ska tillämpas om den särskilda förvaltaren inte längre kan utföra uppdraget är det lämpligt att föreskriften från början innehåller en successionsklausul.
5. Avslutning
Särskild förvaltning är en vanlig form av egendomsförvaltning om man vill undvika de många reglerna om förmyndarförvaltning som kan verka tyngande. Rätt använd kan särskild förvaltning vara ett smidigt sätt att tillgodose att egendom som tillfaller omyndiga kan skötas på ett sätt som är bra för dem. För den som lämnar rådgivning eller hjälper till att upprätta handlingar är det viktigt att veta reglernas innehåll så att det önskade resultatet uppnås.
Om Lexnova Analyserar
Analysen är en kortversion av expertkommentaren som finns i sin helhet här.