När Hovrätten för Västra Sverige i dagarna dömde en nu 22-årig man med rötter i Syrien till två års fängelse för att ha våldtagit en tonårsflicka låg fokus för diskussionerna mellan rättens ledamöter på frågan om mannen skulle utvisas eller inte. Ett hovrättsråd och en nämndeman sa ja – men en lagman, en tidigare rådman och en annan nämndeman sa nej.
Något hela domarsitsen däremot var överens om var att Alingsås tingsrätts våldtäktsdom skulle fastställas rakt av i frågorna om skuld, påföljd och skadestånd. Man köpte alltså underinstansens skäl utan anmärkning.
Tingsrättens skäl tycks annars vara något som passerat relativt obemärkt förbi när domen avkunnades i november förra året, som en bland de tusental brottmålsdomar som meddelas på tingsrättsnivå varje år. I skälen hade tingsrätten nått slutsatsen att 22-åringens berättelse inte var trovärdig.
Domstolen, ledd av en rådman, hade i sin slutsats stött sig på bland annat följande argumentation:
”[22-åringen] är en ung man som kan förväntas tänka på sex många timmar om dagen. Det ter sig därför helt orimligt att han inte skulle genomföra ett samlag om tillfälle bjöds. Enligt honom var ju målsäganden mer än villig och han har också beskrivit att båda hade tagit av sig sina kläder på underkroppen. Någon förklaring till att det i detta läge inte blev något samlag, som målsäganden berättat om, har [22-åringen] inte lämnat.”
Att något är ”helt orimligt” är i juridiska sammanhang en mycket hård skrivning – och tingsrättens formuleringar är på många sätt anmärkningsvärda. Något tillspetsat skriver domstolen alltså att det inte finns några omständigheter där en ung man skulle avstå från chansen att genomföra ett samlag.
Det ska sägas att det i domen även förs fram mer hållbara skäl till varför 22-åringens trovärdighet får anses låg. Frågan är dock vad förutfattade meningar om ”unga män” och hur de typiskt sett agerar har för plats i en svensk brottmålsdom år 2022. Man kan också fråga sig om rättens uppfattning i dessa frågor kan ha påverkat resonemanget i övrigt.
Vad hovrätten egentligen anser om underinstansens argumentation lär vi aldrig få veta. ”Det som förekommit i hovrätten föranleder inte hovrätten att komma till några andra slutsatser än vad tingsrätten har gjort i fråga om skuld, påföljd, skadestånd”, skriver dock domstolen kort.
Man får därför förmoda att den i utvisningsfrågan så oeniga domarsitsen varit överens om att ställa sig bakom tingsrättens syn på ”unga män” och hur de fungerar.